Cairns
2015
Efter att ha spenderat snart 2,5 veckor uppe i Cairns, känns tanken på hemkomst fruktansvärd. Tiden har verkligen runnit ut i sanden, det hela har gått på tok för snabbt. Att komma hem om lite drygt en vecka, känns helt overkligt. Kan inte riktigt smälta att denna resa lider mot ett slut. Mitt livs resa. Dessa veckor har varit helt fantastiska. Vädret har bjudit på 30 grader och sol varje dag. Vi har gått på fruktmarknader, strosat runt i shoppingcentret, badat i lagunen, fått gratis pizza flera gånger i veckan, festat och stött på helt underbara människor. Att jag ikväll dessutom tagit farväl av Julia, som tillsammans med Emma varit min Aussiefamilj, känns tyngre än jag någonsin vågat ana. Vi kommer självklart hålla kontakten hemma i Sverige, men helt plötsligt kommer vi befinna oss på alldeles för många timmars avstånd ifrån varandra. Hoppas innerligt att jag kommer in på utbildningen i Lund, så vi kan bli förenade snart igen. (Inlägget skulle publicerats för en vecka sedan...)
Great Barrier Reef
2015
När vi sedan snorklade senare samma dag, simmade jag nästintill en haj och hjärtat slog volter av lycka. Har alltid velat se en haj på nära håll. Äntligen. Rädslan var inte särskilt hög, då hajen endast omfattade 1,5 meter. Vill verkligen hissas ner i en bur omringad av vithajar någon gång. Vore så jäkla häftigt. (Ja, jag erkänner. Jag har gått och blivit en adrenalinjunkie).
Cape Tribulation
2015
Därefter var det dags för den efterlängtade entrecoten som dukades upp väl framme vid ett strandhus intill Cape Tribulation. Utsikten var helt enastående ut över havet. Detta är platsen där James Cook lade till och upptäckte Australien.
Vi åkte även på krokodilsafari och såg 3 vilda krokodiler på bara ett par meters avstånd. På vägen tillbaka till Cairns lyckades vi dessutom skymta en Cassowary vid vägkanten, vilken till storleken är jämförelsebar med en struts. Så himla häftigt. Skydive at Mission Beach
2015
För bara något år sedan efter att min låtsatssyster hoppat fallskärm, minns jag hur jag tänkte "vem i hela friden slänger sig ut ur ett flygplan, frivilligt?". Jag rös av självaste tanken och var ytterst övertygad om att jag aldrig skulle gå med på något liknande. Att jag som barn inte ens vågade hoppa från femman i badhuset, nu sitter här, med en bungy jump på nacken och dessutom för en vecka sedan fullföljde det jag alltid fasat- att hoppa fallskärm. Ni skulle bara veta vilken stor klapp på axeln jag gav mig själv när vi väl hade landat på stranden.
På bussen påväg till självaste Mission Beach, två timmar söder om Cairns, var stämningen hög. Nervositeten satt som en klump i magen och jag kände mest för att få det hela överstökat. Men icke sa Nicke. När vi väl var framme på plats möttes vi av den tråkiga nyheten- att en väntetid på sex timmar skulle äga rum, trots att allt var bokat och klart i förväg. Vid ett sådan situation har man två val: antingen stressa upp sig, vrida och vända på det hela om och om igen eller att ta ett djupt andetag, acceptera läget och tagga till tusen. Som tur är, valde jag det sistnämnda.
Minuterna innan vi skulle ge oss av, kom nervositeten dock tillbaka som en käftsmäll. Men då kom jag att tänka på några kloka ord av Will Smith "Fear is not real. The only place that fear can exist is in our thoughts of the future. It is a product of our imagination, causing us to fear things that do not at present and may not ever exist. That is near insanity. Do not misunderstand me, danger is real but fear is a choice".
Så när vi väl klev in i flygplanet, var jag omänskligt lugn. Kände nästan hur jag skrattade inombords när jag såg allas sammanbitna ansiktsuttryck. Trots att jag precis blivit informerad om att jag skulle bli den första personen att slänga mig 14 000 ft ut i det fria, kändes alls så himla bra. När lampan slog om till grönt var det dags att öppna luckan för att strax därefter slungas ut i luften. I hela 60 sekunder föll vi bara rakt ner, hjärtat klappade och vi roterade ett antal varv i luften. Efter att ha uppnått en hastighet på 270 km/h, fälldes fallskärmen ut och det kändes som jag hade vingar. Först nu kunde jag ta ett djupt andetag och ta in den vackra omgivningen. Solen sken utan ett moln på himlen, havet glittrade och husen såg ut som myror långt nere på fastmarken. Hade inte valt en annan plats i världen jag hellre velat hoppa på. Det var så himla vackert. När jag hade landat på stranden pumpade adrenalinet i hela kroppen. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen med alla känslor. Att ta beslutet att hoppa fallskärm visade sig vara det bästa beslutet jag tagit.
Whitsundays
2015
När vi kom ner till hamnen och seglen skulle sättas mot Whitsundays, möttes vi av en alldeles bedårande hamn. Enorma segelbåtar och yachter låg packade intill varandra och solen glittrade så fint i det nästan löjliga, blå vattnet. Att spendera två dygn ute till havs, kunde vi inte varit mer exalterade över. 
Efter bara ett par timmar ägde första snorkelturen rum och jag som aldrig snorklat bland rev förut, blev positivt överraskad. Jag lyckades skåda både havssköldpaddor, clownfiskar och en mussla på nästintill en meter i bredd. Även om jag inte ville erkänna det var jag skapligt besviken över att inte sett en endaste Reef Shark. Men första natten när vi skulle sova, kunde man höra något vi trodde sig vara gigantiska fiskar slå mot båten, men i själva verket var det hajar vi var omringad av. Dem var knappast så stora som bilden ni nu målat upp i era huvuden, utan en meter stora, men det kan ha varit det häftigaste jag upplevt. 
När vi inte snorklade hängde vi uppe på däck, drack sangria och njöt av ett tio gånger bättre väder än utlovat. Andra dagen gick vi upp före tuppen för att vara först på plats på Whitehaven beach, en av världens mest sevärda stränder. Så innan paradiset blev helt smockat med folk, hann vi ta både ena och andra bilden. På väg ner till stranden såg jag den största spindeln jag sett under hela min tid i Australien. Den var MINST 10 cm stor och med högt sannolikhet svingiftig. Sanden var verkligen vit och så finkornig att man både kunde borsta tänderna med den samt göra rent sina smycken. På grund av att den till 90 % är rik på silke blir den inte heller varm. Så utöver tänderna fick även kroppen utstå en och annan peeling. 
Andra natten satte vi ankar utanför en skogstäkt ö, vilket visade sig vara ön med flest giftiga djur per kvadratmeter i världen. Så om båten hade fått för sig att sjunka, hade vi verkligen legat pyrt till. Vi såg solen gå ner långt bort i horisonten denna kväll, en solnedgång jag aldrig kommer glömma. Samma natt sov jag uppe på däck och spanade in den fantastiska stjärnhimmeln. En sådan där klar stjärnhimmel Sverige aldrig skulle bjuda på. Vi må ha kommit iland två dygn senare med endast ett antal timmars sömn på nacken, men det var det så värt. Airlie Beach
2015
Efter Fraser Island tog vi nattbussen 87 mil norrut för att slutligen anlända i Airlie Beach. Att kliva av bussen så tidigt på morgonen och känna värmen av starkare solstrålar och varmare vindar fläkta i håret, kändes helt fantastiskt. Det var lite därför vi valde att ha Sydney som utgångspunkt och sedan resa norrut, så att temperaturen skulle stiga i takt med att vi reser längre upp längst kusten. Det känns så märkligt ibland att klimatet i Australien är så olika beroende vart i landet man befinner sig. Men med tanke på att det till ytan är lika stort som hela Europa, så ligger det ju någon logik i det.
Tyvärr så medför det tropiska klimatet även begränsningar, såsom att inte kunna bada i havet utanför Airlie Beach. I havet kryllar det nämligen av dödliga boxmaneter, som man gärna inte kommer i kontakt med… Så istället för att bada i det kristallklara vattnet, hängde vi vid lagunen i ett par dagar, fyndade böcker i mängder och kollade upp vilka undervattenskameror som fanns till uthyrning inför Whitsundays. Fraser Island
2015
Efter 3 dagar på världens största sandö, Fraser Island, känner jag mest: Heaven is a place on earth. Har upptäckt vackra platser jag inte trodde existerade på jorden. Har utöver detta även stött på min första orm, sett en gigantisk val, sköldpaddor samt vaknat upp av ylanda dingos om natten. Vi har åkt bil längst stränder, sett det berömda Mahenoskeppet, åkt rutschkana i strömt vatten, sovit i tält, sett en sagolik solnedgång och satt gasen i botten i sjuka terränger. Tänker låta bilderna tala för sig själva, enjoy!
Feels like home to me
2015
Ska blir så otroligt härligt att snart få krama om pappa igen, se några av mina närmsta vänner ta studenten, fira min 20-årsdag på hemmaplan och förhoppningsvis sätta sig i skolbänken på Lunds kriminologiprogram till hösten. Ska även bli helt fantastiskt att slippa leva i en resväska och skapa lite rutiner i vardagen. Nu är det bara 4 dagar kvar tills vi seglar Withsundays- höjdpunkten på hela östkusten, 7 dagar kvar tills jag hoppar fallskärm och 30 dagar till Hong Kong. Let's make the best of it.
Hervey Bay
2015
Sunset in Noosa
2015
Noosa Everglades Bush Camp
2015
Sedan packade vi väskorna för att bege oss iväg på något helt annat, nämligen ut i vildmarken för att spendera tre nätter på ett bush camp. Vi bodde verkligen bortom civilisationen omringade av världens giftigaste djur. Som tur var kom vi utrustade med både insektsspray och ficklampa och stötte "bara" på en och annan mördarspindel. Det värsta var nog faktumet att köket låg utomhus och folk inte städade efter sig så att risken för att locka dit ormar ökade drastiskt. Som om det inte var mardröm nog att sannolikheten var så stor att stöta på en Taipan eller Brunorm ändå...
Första riktiga dagen paddlade vi 13 km i Noosa River, ut till en stor sjö. Det var inte så jobbigt i sig, men dock lite läskigt då strömmarna var riktigt starka och vinden började ta fart. Men vi kom hem helskinnade. Andra dagen hann vi bara paddla någon kilometer innan hela himlen svartnade och man kunde höra åskan komma närmare och närmare. Då var det bara att vända om och paddla arslet av sig innan monsunregnet började ösa ner. Campet i sig var både mysigt och kusligt på samma gång. Det fanns en lägereld som tändes varje kväll, där det spelades gitarr och grillades marshmallows. Vi satt även och spelade kort med några störtsköna norrmänn. Det fanns även ett beerpong bord tillgängligt, för dem som kände för det. Så förutom att min rygg fick lida av två nätter sovandes i tält, så hade vi riktigt trevligt.
Brisbane
2015
Jag som ännu inte satt min fot i Asien, blev sjukt imponerad av att för första gången stå öga med öga med både tigrar, zebror, kameler, noshörningar och giraffer (skansen och Eskilstuna Zoo räknas inte...).
Vi såg även på den världskända krokodilshowen Steve Irwin brukade genomföra innan han avled för ett antal år sedan. Hela showen startade med ett fatastiskt fågelintro, där exotiska fåglar flög omkring och gjorde alla möjliga häftiga grejer. Sedan såg man en gigantisk krokodil släppas lös och showen var igång! Kunde inte blivit nöjdare.
A week in paradise
2015
First stop at the east coast: Byron Bay
2015
För en vecka sedan satte vi oss på den 13 timmars långa nattbussen för att starta en två månaders lång resa längst Australiens östkust. Vi som hört så himla mycket bra om just denna resa, begav oss iväg med skyhöga förväntningar. Förväntningar som till en början inte riktigt levde upp till sitt rykte. Det var en sådan speciell känsla att stiga av bussen i Byron Bay. Charmiga små butiker prydde varje gatuhörn och surfare med långt blont hår passerade kors och tvärs med surfingbrädor, deras viktigaste ägodel tätt intill kroppen. 
När vi kom fram till hostlet som skulle ligga precis nere vid stranden, möttes vi av det vidrigaste boendet jag sett i hela mitt liv. Hela byggnaden stank marijuana, rummet var täckt av sand, värdeskåpen var trasiga, sängen var så värdelös att det hade varit bekvämare att sova på golvet, köket var ett enda bombnedslag, kylen läckte vatten- ja, listan kan göras lång. Fick en panikattack av bara tanken att vi skulle komma att dras med detta i en hel vecka. Det var så illa att tårarna bara rann och jag övervägde alternativet att boka en flygbiljett hem. Att det förväntade solskenet dessutom svek oss och istället levererade spöregn de första tre dagarna gjorde inte heller saken bättre.
Vad vi insett av vår tid i Australien så är det att Australiensare generellt sätt är väldigt laid back, men det var inte först nu vi faktiskt insåg vad detta innebar. När det går till en sådan extrem nivå att till och med personalen på hostlet sitter och röker gräs istället för att städa som de är anställda för- då har det gått för långt. Så vad gör man i en håla när vädret och allt annat för den delen sviker? Jo, man tränar arslet av sig tills man fått ur sig all den ilskan man suttit inne på. Tills man kan hitta tillbaka till lyckan i vardagen och faktiskt känna att man åstadkommer något. Så långt som jag sprungit den senaste veckan har jag nog knappt sprungit sammanlagt det senaste halvåret- och det känns så jävla bra. Sista dagen gick jag 9km på morgonen ut till fyren, Australiens östligaste punkt, surfade därefter i 4 timmar och gjorde lite styrka på kvällen. En perfekt träningsdag med andra ord.
De resterande 3 dagarna bjöd som tur var på strålande väder. Tänka sig vad lite solsken kan göra för humöret. Vi kunde tyvärr inte surfa så mycket som vi hade önskat, då vågorna var nästintill icke existerande de första dagarna, sedan därefter var det massa farliga maneter i vattnet och rykten om att en surfare blivit attackerad av en haj bara någon dag innan cirkulerade. Men sista dagen kunde vi åtminstone surfa nonstop och satan så kul jag hade. Förutom att alla surfare avslutningsvis blev kallade tillbaka till stranden för att hajen var tillbaka, så var dagen suverän! Sista kvällen bjöds alla backpackers på pizza och goon och vi var nöjdare än någonsin. Så vi gick till slut från att verkligen ogilla Byron Bay, till att älska det.
Lake Mahinapua
2015
I princip hela nästkommande dag spenderades på bussen för att ta oss längre ner på västkusten. Vi stannade till vid en liten håla dock, för att inhandla utklädnad till kvällens temafest. När vi anlände till Lake Mahinapua, med en befolkning på sådär 5 personer, entrade vi ödemarken. Sjön i sig var inget speciellt, täckning var helt uteslutet, men hostlet var i alla fall riktigt mysigt. På kvällen prydde vitlöksbröd, fläsk, potatis och grönsaker middagsbordet. Sedan var hetsen igång- helt ovetandes om att bästa utklädnaden skulle komma att vinna världens högsta bungy swing i Queenstown. Vi klädde ut oss till hippies Emma och jag, sjöng på John Lennons "Imagine all the people" och dansade som om vi vore höga. Det gäller att gå in i rollen, vet ni. Roligast var nog han som klädde ut sig hälften till tjej och andra halvan till kille. Han hade rakat av hälften av skägget, satt på sig en klacksko samt sminkat ena halvan av ansiktet. Våra busschafförer var inte helt tråkiga heller. Skönare människor för man för tusan leta efter. Tyvärr vann vi inte priset, men vi var åtminstone mest kreativa att använda oss av plagg vi redan ägde.
Westport
2015
Nästkommande dag hann vi sola i åtminstone en timme innan bussen avgick mot Westport. Vi stannade vid den fantastiska glaciärsjön Nelson Lake National park på vägen, där man kunde ta ett 13 graders kallt bad bland ålar om man nu kände för det. Och visst gjorde vi det. Fjorden var så himla stillsam och vacker. Den påminde verkligen om Norge, så det kändes för en stund som att man inte befann sig på andra sidan jorden. Vi anlände till Westport närmare middagstid och la oss omedelbart i hängmattorna för att chilla och utnyttja första hostlet med fritt wifi. Pratade sedan i Skype med min saknade bestie, Rebecca, innan läggdags.
Kaiteriteri
2015
Vi lämnade Wellington tidigt på morgonen för att ta färjan från norra ön till den södra. 3 timmar senare anlände vi till Picton, där vi blev upphämtade av kiwibussen som skulle föra oss vidare till Kaiteriteri. Väl framme på hostlet insåg vi att stranden bara låg ett stenkast ifrån. Så jäkla härligt! Inte alls som i Sydney där det tog oss en timme minst att ta oss till närmaste strand. Så vi tog ett dopp det första vi gjorde och passade på att simma några längder.
Efter "gourmemåltiden" som vi kallar den, på ägg och havregryn, gick vi ner till stranden igen för att kolla på solnedgången. Det var så harmoniskt att bara få vara, i takt till vågornas slag mot stranden. Strax därpå kom ett annat gäng ner till stranden för att spela gitarr och dricka vin, så vi hängde på och hade riktigt trevligt.
Windy Wellington
2015
Vi anlände till vår sista destination på norra ön, vindiga Wellington, runt middagstid samma dag. Där möttes vi av en positiv överraskning- gratis middag. Om det är något som gör en backpacker lycklig så är det gratis mat. Ni som inte backpackat kommer nog aldrig förstå den känslan, men den är underbar. Sedan var bollen i rullning för att snabbt hinna iväg och köpa alkohol, göra sig i ordning och umgås med killarna på deras rum innan vi gjorde Wellingtons gator osäkra. Vi hittade en sjukt rolig nattklubb, där vi dansade natten lång. Hade till och med en dansbattle mot en rätt duktig kille, det var så jäkla roligt.
Nästkommande dag strosade vi runt på stan, kollade i butiker, passerade en matmarknad, tog en promenad nere vid hamnen och gick in på Te Papa Tongarewa Museum of New Zealand. Vi var inne på museet i flera timmar, lärde oss om diverse naturkatastrofer som drabbat landet genom åren, såg alla möjliga slags djurarter och en utställning om urbefolkningen, maorierna. Senare hade vi mysigaste filmkvällen med engelsmännen innan vi skiljdes åt- för att om ett par dagar möta upp gänget i Queenstown igen.
River Valley
2015
Nästan hela fredagen spenderandes på bussen. Luftkonditioneringen var trasig, majoriteten av alla var bakis och resan kändes som en oändlighet. Vi hade endast ett stopp på vägen, dock vid ett alldeles fantastiskt vattenfall. Om jag hade haft bikinin tillgänglig hade jag absolut badat och slängt mig ut från vattenfallets 10 meter höga klippa. Vår busschaufför gjorde bakåtvolt utöver vattenfallet, han är störtskön verkligen!
Det var en sådan befrielse när vi äntligen fick kliva av bussen i River Valley. Att plötsligt befinna sig utan någon som helst täckning, långt ifrån civilisationen och bara ta ett dopp i den iskalla floden. Det var så otroligt uppfriskande och nödvändigt för själen- att bara få vara ett tag. Vi hängde nere vid vattnet i några timmar och kastade frisbee, spelade fotboll och slängde oss ut med linbanan för att landa pladask i vattnet. Sedan var det matdags och vi alla samlades i en stor sal för att ha någon slags familjemiddag. Riktigt trevligt var det. Sedan sattes festen igång, igen. Drickspel inleddes, folk dansade limbo och en massa annat underhållande pågick. En kväll som avslutades i en gigantisk sovsal med 32 sängar ihoptryckta, prydda med otroligt många kuddar. Verkade sjukt mysigt i teorin, men i praktiken var det bara omöjligt att sova. Nästkommande dag tillbringades ute i solen innan bussen rullade vidare mot en större stad, nämligen Nya Zeelands huvudstad.
Ladies night in Taupo
2015
Nästkommande dag vaknade jag upp så mörbultad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Vädret bjöd för första gången i detta land på spöregn, så vi bestämde oss för att bara ta det lugnt för utmattningens- och omväxlingens skull. På kvällen åt vi tacos och gjorde därefter våra engelsmän redo för kvällens ladies night som skulle komma att äga rum i baren. Dem bjöd minst sagt på en show, som vanligt. Skrattade nästan så jag grät, en riktigt bra kväll med andra ord!
Tongariro Alpine Crossing
2015
Första riktiga dagen i Taupo gick vi upp 04.30, för att rulla iväg mot Mount Doom, en vulkan vi hade hört skulle vara fantastisk att bestiga. Så med många liter vatten, föda, träningskläder och ett överflöd av energi startade vi denna tuffa hike på 19,4 km. Det var verkligen med blandade känslor man stod nere på marken innan start och såg bergstoppen vi skulle bestiga uppe bland molnen. Inte av någon slags osäkerhet till om envisheten skulle räcka till eller så, utan snarare rädslan kring hur min skadade rygg och fot skulle må i slutet av dagen. Det var även svinkallt redan nedanför berget, så en lätt panik över att frysa ihjäl uppstod även då vi precis blivit informerade om att temperaturen skulle sjunka med tre grader var hundrade meter man bestiger.
Första timmen var väldigt lugn, underlaget var platt och man kunde njuta av det fina landskapet trots kylan. Andra timmen var raka motsatsen. Här började den första branta biten som pågick alldeles för länge, säkert i en och en halv timme. Jag som trodde mig upplevt rejäl mjölksyra i benen tidigare, ändrade mig snabbt. Svetten rann som aldrig förr och "Eye of a tiger" var ytterst nödvändig att spela på repeat för att inte stanna och hålla motivationen uppe. När man väl kommit över det sista trappsteget och kände vinden så skönt i ansiktet, insåg jag varför jag begett mig in på detta äventyr. Utsikten var värd varenda droppe svett. Vi tog sedan en matpaus för att ladda upp med mer energi. Den blev dock kortare än väntat då kylan började härja i samband med att pulsen gått ner. Kläderna var dessutom genomsvettiga, vilket förvärrade det hela när vinden strax därpå började ta fart.
När vi satte benen i rörelse kändes kroppen nästan återhämtad igen. Tur det, med tanke på att vi kort därpå hade den allra tuffaste biten framför oss. Innan vi var framme vid The Devil stairway, som skulle föra oss till bergets högsta punkt, såg vi något alldeles fantastiskt. Vi befann oss helt plötsligt uppe bland molnen och inte nog med det - man kunde se hur molnen bildades. En upplevelse jag aldrig trodde jag skulle få ta del av.
Väl framme vid de sjukt branta, smala trappstegen började blåsten jävlas. Inte nog med att denna väg var sjukt läskig att vandra, då djupa stup fanns på vardera sida om stegen, så kändes det som att jag skulle frysa ihjäl. I perioder kunde man bara se moln runt om kring sig, inget annat. Så häftigt och skräckinjagande på samma gång. Väl uppe på toppen, 2000 meter över marken, spreds ett lyckorus i hela kroppen. Vi befann oss nu över molnen, temperaturen låg strax över nollan och tajmat och klart sken solen upp. We made it. Kan ha varit bästa känslan i världen.
Från toppen kunde man se de otroliga Emerald Lakes och The red Crater, som senast hade ett vulkanutbrott 2012. Vi stannade på toppen i säkert 45 minuter, åt varsin välförtjänt kaka (okej, vi tryckte i oss hela paketet) och njöt med världens häftigaste utsikt framför oss.
Vi rörde oss sedan vidare och av någon konstig anledning, efter att ha vandrat i 5 timmar, fick Emma världens jäkla adrenalinkick. Så istället för att kämpa sig upp för sista backen som vilken normal individ som helst, satte hon gasen i botten och sprang upp. Hon är inte fullständigt normal den där människan... Ovanför backen låg The Blue Lake, en sjö som enligt mig inte alls passade in i landskapet med dess tropiska vatten. Men vacker var den definitivt. Sedan började även min energi kicka igång och de sista två timmarna undrade nog de flesta vad tusan det var för fel på oss när vi susade förbi som blixten. Det var så jäkla roligt och inte ens jag har en logisk förklaring till var energin kom ifrån. Efter 7 timmar till fots, var vi äntligen nere på fastmarken igen. En tid jag är riktigt jäkla superstolt över och en sjukt ball upplevelse rikare.
Te Puia- Rotorua
2015
Innan vi lämnade Rotorua, stannade vi på Te Puia för att gå en guidad tur bland gejsrar och lerpooler. Det kändes lite extra häftigt då dessa små underverk bara finns på ett fåtal platser i världen. Man kunde tydligt se ångan från marken stiga samt känna den svavelstinkande luften. Vi fick även möjligheten att sänka ner en korg ägg i en varm källa som vi efter några minuter fick lov att äta- kokade och klara! Blev dock rätt besviken över hur liten denna gejser var. Hade förväntat mig att det skulle vara en av de häftigaste upplevelserna på resan- men det var det tyvärr inte.
Två timmar senare åkte bussen vidare mot Huka Falls, en flod i Taupo där vattnet strömmar 220 000 liter per sekund. Det är helt sinnesjukt. Riktigt fint var det också! Sedan på kvällen när vi anlänt till staden i Taupo gick vi ner och satte oss vid vattnet för att skåda solnedgången innan läggdags.
Maori Village
2015
Någon timme senare anlände vi till Tamaki Maori Village, där en välkomstcermoni hölls- bestående av en underlig sång på maori. Sedan blev en av männen utvald till "cheif", för att representera den nya stammen. Det serverades sedan Afternoon Tea på scones, shortbread och diverse varma drycker. Härnäst ägde flera aktiviteter rum, såsom att lära sig göra rep av enbart ett vasstrå och ett musselskal samt en slags koreografi innehållande träspjut som synkat skulle slängas mellan oss alla. Därefter fick vi lära oss en sång på Maori, som vi utförde fruktansvärt dåligt då majoriteten av oss brast ut i skratt eftersom orden var nästintill omöjliga att uttala samt över killarnas brist på taktkänsla. Denna sång skulle vi senare komma att genomföra inför publik under kvällens festligheter. Efteråt blev vi förda till ett riktigt ballt hus, utsmyckat med målningar på historiska gudar och så genomarbetade trädetaljer att man inte trodde det var på riktigt. Här skulle vi mot vår förvåning övernatta, i detta vackra hus, med hela gänget i samma rum. Kunde inte blivit bättre. Närmare kvällen hölls den stora Maorifesten, där krigsdanser visades upp, traditionella sånger sjöngs och brasor flammade i mörkret. Vi fick nu chansen att prova på en mängd olika saker samt lära oss en del om deras kultur och historia- vilket var roligt, häftigt och lärorikt på samma gång. Avslutningsvis visade dem hur mat tillagas med hjälp av ånga ute i vildmarken. Därefter dukades buffén upp och vi som levt på nudlar, havregryn och ägg den senaste veckan, åt så vi storknade. Natten spenderades sedan i jacuzzin, med våra kära killkompisar. Det blev väl sådär några timmars sömn innan avgång nästkommande dag, men det var det värt.
Hobbiton
2015
Tidigt nästkommande morgon begav vi oss vidare mot Matamata för att ta en guidad tur genom Hobbiton, även kallat The Shire, för att se kulisserna bakom Sagan om ringen och Hobbitfilmerna. På bussresan dit lyssnade vi helt oväntat igenom soundtracket så vi var sjukt taggade framme på plats. Engelsmännen vi umgås med hoppade runt som små hobbits genom hela turen, vilket gjorde upplevelsen så sjukt mycket roligare. Landskapet var helt fantastiskt och man kände igen så många scener från filmerna. Avslutningsvis tog vi en öl inne på The green dragon och klädde ut oss innan bussen rullade vidare mot Rotorua, för att göra något mer kulturellt.
Waitomo Caves
2015
Vi anlände på eftermiddagen den 22a till Waitomo för att strax därefter bege oss ut på äventyr 67 meter ner i The Ruaki Cave, en av Waitomos alla grottor. Utrustade med våtdräkt, uppblåsbara ringar och pannlampa startade vi The Black Labyrinth, som aktiviteten kallades. Väl nere i grottan efter att ha hoppat flera meter neråt för att landa i en fors släckte vi lamporna för att skåda grottans alldeles egna underverk, lysmaskar. Vi såg även en gigantisk ål simma förbi nere i mörkret, vilket kändes sådär lagom mysigt med tanke på min rädsla för slingrande djur. Vi paddlade oss igenom hela turen i det sjukt kalla vattnet. På vissa ställen fick man hålla i sig i rep för att inte dras med i forsen. Det var riktigt häftigt, kusligt och utmanande. 3 timmar senare när turen var över och vi båda var lagom genomfrusna möttes jag och Emma av den positiva överraskningen att vi blivit tilldelade ett dubbelrum (men bara betalt för ett sexbäddsrum). Så skönt!
Hot Water Beach
2015
Några timmar senare gick vi den två timmars långa promenaden bort till Cathedral Cove, en alldeles fantastisk plats mitt ute i ingenstans som bara är tillgänglig till fots eller med kajak och dylikt. Turen tog verkligen på krafterna, då vi fick genomgå värsta bergsbestigningen på vägen. Men dock så värt det var med lite träning! På kvällen hängde vi med några engelsmän, spelade kort och lärde dem spela bubblan, vilket komisk nog uttalades "boobland" från deras sida.
Tidigt nästkommande morgon rullade bussen vidare mot Hot Water Beach i Tairua. Det blev endast ett kort stopp på vägen för inhandling av mat. Strax efter tvåtiden var vi framme på hostlet och då var det bara att greppa spaden och bikinin för att skynda sig iväg till stranden. För varje gång det blir lågvatten på denna strand, kan man med hjälp av en spade gräva sin egna jacuzzi. Detta på grund av de varna mineraler som finns under sanden som värmer upp marken och desto djupare man gräver, ju varmare blir det. Temperaturen kan bli så hög som 65 grader, så brände sönder fötterna gjorde vi allt, men det var så värt det!Auckland
2015
Nivån på vår effektivitet igår var bra imponerande efter vi anlänt till Auckland. Vi dumpade väskorna på rummet, tog en snabbdusch och slängde genast i oss middag som vi hade förberett på förmiddagen. Sedan gick vi ut på en timmes promenad runtom i staden, vi passerade Auckland Sky Tower och traskade därefter ner till hamnen. Mer tid än så blev det inte till sightseeing tyvärr innan vi behövde bege oss tillbaka till hostlet för att ta tillfället i akt att utnyttja jacuzzin uppe på takterrassen med utsikt över skyskraporna. Vi poppade sedan en flaska bubbel och gjorde oss redo för att gå ut. Vi hittade ett riktigt najs ställe nere vid hamnen, där vi dansade så fult vi bara kunde hela kvällen. Vi hade förväntat oss skeva blickar i utbyte, för vi såg verkligen ut att vara sjuka i huvudet, men folk började istället dansa fult med oss. Hade så himla roligt!
Bay of Islands to Auckland
2015
Den 20e gick vi upp tidigt för att vara så produktiva som möjligt innan bussen skulle rulla tillbaka till Auckland. Planen var att utnyttja den fria cykelhyran som skulle ingå i priset. Men självklart var alla cyklar trasiga, så den planerade utflykten till The Haruru Falls blev inte av. Eftersom vattenfallet låg på lite drygt en och en halv timmes promenad bort, bestämde vi oss för att ta en kortare promenad istället, då vi behövde vara redo att åka redan vid tvåsnåret. Sedan gick vi ner till stranden för att sola in i det sista. Under loppet av 30 minuter var det dock två män som tog smygfoton på oss liggandes i bikini. Vet inte om jag ska bli förbannad eller generad riktigt... Men nu har vi lämnat detta ställe och befinner oss på kiwibussen strax framme i Auckland. Det fina vädret vi haft dessa dagar bröt ut i spöregn sekunden vi satte oss på bussen för att åka till nästa destination. Kunde inte varit mer nöjd över våra dagar i paradiset! Ikväll blir det första riktiga utgången på resan och imorgon rullar bussen vidare mot Hot Water Beach.
Heaven is a place on earth
2015
Torsdagen den 19e gick vi upp tidigt för att bege oss iväg med färjan till Russell som vi hade förhandlat oss till att få gratis föregående dag i samband med The Hole in The rock kryssningen som kom att äga rum på eftermiddagen. Väl framme i den charmiga staden Russell efter 30 minuter ute till havs, följde vi den första skylten vi såg med ordet beach inkluderat. Inte visste vi att detta skulle komma att bli ett breathtaking moment med fantastiska vyer utöver både staden och strandbrynet. Hela kroppen bubblade av glädje och jag njöt något oerhört av veranda sekund på Long Beach, namnet på denna sagolika strand. Det var precis vad vi behövde efter den kaosartade starten på resan. Låter bilderna tala för sig själva. Heaven is a place on earth.
13.30 var vi tillbaka på wharfen i Russell igen för att hoppa på en kryssningsbåt som skulle ta oss till den kända turistattraktionen The Hole in The Rocks. I 4 timmar åkte vi runt de flesta av Bay of Islands alla öar. Såg vilda delfiner för första gången och en haj lyckades vi se skymten av. Väl framme vid The Hole in The Rocks var öppet hav allt man kunde se i horisonten. Fick ballaste ögonblicket på film när vi åker igenom hålet med båten och ett sjukt speciellt ekande ljud uppstår när kaptenen hängde sig på tutan. På tillbakavägen lade vi till vid Othei Bay, lokaliserat på Bay of Islands största ö, Urupukapuka Island. Saker har för i övrigt sjukt roliga namn här. Att försöka sig på diverse uttalningar kommer inte på frågan (såvida man inte vill brista ut i skratt).
13.30 var vi tillbaka på wharfen i Russell igen för att hoppa på en kryssningsbåt som skulle ta oss till den kända turistattraktionen The Hole in The Rocks. I 4 timmar åkte vi runt de flesta av Bay of Islands alla öar. Såg vilda delfiner för första gången och en haj lyckades vi se skymten av. Väl framme vid The Hole in The Rocks var öppet hav allt man kunde se i horisonten. Fick ballaste ögonblicket på film när vi åker igenom hålet med båten och ett sjukt speciellt ekande ljud uppstår när kaptenen hängde sig på tutan. På tillbakavägen lade vi till vid Othei Bay, lokaliserat på Bay of Islands största ö, Urupukapuka Island. Saker har för i övrigt sjukt roliga namn här. Att försöka sig på diverse uttalningar kommer inte på frågan (såvida man inte vill brista ut i skratt).
Ön i sig var helt fantastisk. Varje ö har verkligen sin egen charm. Urupukapuka hade lite karibienkänsla över sig med det turkosblå vattnet och den exotiska växtligheten. Båten anlände i Paihia, staden vi bott i under dessa dagar, runt middagstid och det kändes som man steg av båten som en bättre, lyckligare människa. Det var lätt de mest värda pengarna jag spenderat.
Wednesday afternoon
2015
