Skydive at Mission Beach
2015
För bara något år sedan efter att min låtsatssyster hoppat fallskärm, minns jag hur jag tänkte "vem i hela friden slänger sig ut ur ett flygplan, frivilligt?". Jag rös av självaste tanken och var ytterst övertygad om att jag aldrig skulle gå med på något liknande. Att jag som barn inte ens vågade hoppa från femman i badhuset, nu sitter här, med en bungy jump på nacken och dessutom för en vecka sedan fullföljde det jag alltid fasat- att hoppa fallskärm. Ni skulle bara veta vilken stor klapp på axeln jag gav mig själv när vi väl hade landat på stranden.
På bussen påväg till självaste Mission Beach, två timmar söder om Cairns, var stämningen hög. Nervositeten satt som en klump i magen och jag kände mest för att få det hela överstökat. Men icke sa Nicke. När vi väl var framme på plats möttes vi av den tråkiga nyheten- att en väntetid på sex timmar skulle äga rum, trots att allt var bokat och klart i förväg. Vid ett sådan situation har man två val: antingen stressa upp sig, vrida och vända på det hela om och om igen eller att ta ett djupt andetag, acceptera läget och tagga till tusen. Som tur är, valde jag det sistnämnda.
Minuterna innan vi skulle ge oss av, kom nervositeten dock tillbaka som en käftsmäll. Men då kom jag att tänka på några kloka ord av Will Smith "Fear is not real. The only place that fear can exist is in our thoughts of the future. It is a product of our imagination, causing us to fear things that do not at present and may not ever exist. That is near insanity. Do not misunderstand me, danger is real but fear is a choice".
Så när vi väl klev in i flygplanet, var jag omänskligt lugn. Kände nästan hur jag skrattade inombords när jag såg allas sammanbitna ansiktsuttryck. Trots att jag precis blivit informerad om att jag skulle bli den första personen att slänga mig 14 000 ft ut i det fria, kändes alls så himla bra. När lampan slog om till grönt var det dags att öppna luckan för att strax därefter slungas ut i luften. I hela 60 sekunder föll vi bara rakt ner, hjärtat klappade och vi roterade ett antal varv i luften. Efter att ha uppnått en hastighet på 270 km/h, fälldes fallskärmen ut och det kändes som jag hade vingar. Först nu kunde jag ta ett djupt andetag och ta in den vackra omgivningen. Solen sken utan ett moln på himlen, havet glittrade och husen såg ut som myror långt nere på fastmarken. Hade inte valt en annan plats i världen jag hellre velat hoppa på. Det var så himla vackert. När jag hade landat på stranden pumpade adrenalinet i hela kroppen. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen med alla känslor. Att ta beslutet att hoppa fallskärm visade sig vara det bästa beslutet jag tagit.
